sackira

Fortsättningen på del 2.

Hon körde in stenen i ögat. Vilddjuret skrek och sprang iväg.
John reste sig upp och stirrade shockat på Linnea.
"Hur gjorde du det där?" frågade han förvånat.
"Jag tog ju bara upp stenen och körde in den i ögat." sa hon och kastade iväg den slemmiga stenen.
"Men... hur vågade du?" frågade han.
Hon var tyst ett tag.
"Jag vet inte, jag tänkte inte ens på det..." sa hon.
Sen började dom gå igen. Inget speciellt hände.
Dom hade kommit halvvägs när dom kom till en flod. Dom kunde ha simmat om det inte vora för Johns vingar.
Till sist kom dom fram till att Linnea måste bära John över floden.
Hon tog upp honom på ryggen och började simma. Det var svårt och hon var nära att sjunka nästan hela tiden.
Till sist var dom över. Linnea föll utmattat ner på marken. Hon låg där ett tag.
"Hur är det?" frågade till sist John.
"Det är okej..." flåsade Linnea fram.
John väntade på att hon skulle resa sig, men det gjorde hon inte.
"Linnea, vi måste gå vidare." sa han.
"Jag kan inte, för trött..." sa hon svagt.
"Linnea, du ser väldigt blek ut." sa han förskräckt.
Linnea kräktes plötsligt.
Han började bära henne. Han förstod att hon inte kunde gå vidare.
Efter många dagar var dom framme, men Linnea mådde bara sämre.
När dom kom fram till urälvorna så kunde hon knappt prata.
Dom gick in i en sal, där dom urälvorna som var närmast släkt med dom första älvorna satt. Alla fem satt på troner.
Dom tittade ner på Linnea.
"Vad har hänt med henne?" frågade en man.
"Jag vet inte..." frågade John.

Fortsättning följer...

Håll höjd!

Sackira