sackira

Fortsättningen på del 2.

Hon körde in stenen i ögat. Vilddjuret skrek och sprang iväg.
John reste sig upp och stirrade shockat på Linnea.
"Hur gjorde du det där?" frågade han förvånat.
"Jag tog ju bara upp stenen och körde in den i ögat." sa hon och kastade iväg den slemmiga stenen.
"Men... hur vågade du?" frågade han.
Hon var tyst ett tag.
"Jag vet inte, jag tänkte inte ens på det..." sa hon.
Sen började dom gå igen. Inget speciellt hände.
Dom hade kommit halvvägs när dom kom till en flod. Dom kunde ha simmat om det inte vora för Johns vingar.
Till sist kom dom fram till att Linnea måste bära John över floden.
Hon tog upp honom på ryggen och började simma. Det var svårt och hon var nära att sjunka nästan hela tiden.
Till sist var dom över. Linnea föll utmattat ner på marken. Hon låg där ett tag.
"Hur är det?" frågade till sist John.
"Det är okej..." flåsade Linnea fram.
John väntade på att hon skulle resa sig, men det gjorde hon inte.
"Linnea, vi måste gå vidare." sa han.
"Jag kan inte, för trött..." sa hon svagt.
"Linnea, du ser väldigt blek ut." sa han förskräckt.
Linnea kräktes plötsligt.
Han började bära henne. Han förstod att hon inte kunde gå vidare.
Efter många dagar var dom framme, men Linnea mådde bara sämre.
När dom kom fram till urälvorna så kunde hon knappt prata.
Dom gick in i en sal, där dom urälvorna som var närmast släkt med dom första älvorna satt. Alla fem satt på troner.
Dom tittade ner på Linnea.
"Vad har hänt med henne?" frågade en man.
"Jag vet inte..." frågade John.

Fortsättning följer...

Håll höjd!

Sackira

Fortsättningen på förra delen:

John var tyst ett tag, han såg ut som om han tänkte berätta men det var svårt för honom.
"Det finns en speciell maskin, jag har den inte såklart. Men urälvorna har den. Kom med mig, det är en lång väg men vi måste dit. Det blir roligt!" sa John, livlöst på något sätt, men allvarlig.
Linnea nickade bara.
John flög iväg, så tyst att Linnea först inte fattade att han inte var där. John packade ihop så att dom skulle överleva på vägen.
"Det finns ett stopp på hälften av vägen." sa han. "Det är minst en vecka dit, men det kommer inte bli tråkigt, det är så farligt så att det inte kan bli tråkigt."
Det sista mumlade han.
När John var klar med packningen så bärde han Linnea. Han flög igenom gången och upp genom hålet. Och vilken känsla det var! Linnea kom på att snart skulle hon vara den som kunde flyga. Då kunde dom kanske flyga tillsammans.
Plötsligt saktade John ner och landade på en ensam kulle, dom hade varit över molnen hela tiden så att ingen skulle se dom.
"Varför fortsätter vi inte?" frågade Linnea.
"För att jag inte kan flyga vidare, urälvorna vet att det skulle vara för lätt så dom har lagt en förtrollning på vägen dit." svara John.
Dom började gå. Det var tyst den mesta delen av vägen.
Ibland började dom prata, men dom gick längs en bergsstig så att alla ord ekade i bergen, och dom vågade inte fortsätta prata.
En natt när dom sov, hörde Linnea ett högt knak. Det fanns ett par buskar där dom var, för dom började komma till en skog.
Hon tittade upp från sin sovsäck.
Framför henne fanns en förskräcklig varelse, den såg ut som en puma, men den var dubbelt så stor, och den hade tänder som en sabeltandad tiger.
Hon väckte John. John tittade upp precis i tid för att se varelsen attackera honom. Han blev skadad. Linnea var hur rädd som helst, men hon sprang fram och hoppade upp på varelsen, hon hade tagit en vass sten från marken. Hon attackerade mot ögonen.

Fortsättning följer.

Håll höjd!

Sackira