sackira

Fortsättningen på förra delen:

John var tyst ett tag, han såg ut som om han tänkte berätta men det var svårt för honom.
"Det finns en speciell maskin, jag har den inte såklart. Men urälvorna har den. Kom med mig, det är en lång väg men vi måste dit. Det blir roligt!" sa John, livlöst på något sätt, men allvarlig.
Linnea nickade bara.
John flög iväg, så tyst att Linnea först inte fattade att han inte var där. John packade ihop så att dom skulle överleva på vägen.
"Det finns ett stopp på hälften av vägen." sa han. "Det är minst en vecka dit, men det kommer inte bli tråkigt, det är så farligt så att det inte kan bli tråkigt."
Det sista mumlade han.
När John var klar med packningen så bärde han Linnea. Han flög igenom gången och upp genom hålet. Och vilken känsla det var! Linnea kom på att snart skulle hon vara den som kunde flyga. Då kunde dom kanske flyga tillsammans.
Plötsligt saktade John ner och landade på en ensam kulle, dom hade varit över molnen hela tiden så att ingen skulle se dom.
"Varför fortsätter vi inte?" frågade Linnea.
"För att jag inte kan flyga vidare, urälvorna vet att det skulle vara för lätt så dom har lagt en förtrollning på vägen dit." svara John.
Dom började gå. Det var tyst den mesta delen av vägen.
Ibland började dom prata, men dom gick längs en bergsstig så att alla ord ekade i bergen, och dom vågade inte fortsätta prata.
En natt när dom sov, hörde Linnea ett högt knak. Det fanns ett par buskar där dom var, för dom började komma till en skog.
Hon tittade upp från sin sovsäck.
Framför henne fanns en förskräcklig varelse, den såg ut som en puma, men den var dubbelt så stor, och den hade tänder som en sabeltandad tiger.
Hon väckte John. John tittade upp precis i tid för att se varelsen attackera honom. Han blev skadad. Linnea var hur rädd som helst, men hon sprang fram och hoppade upp på varelsen, hon hade tagit en vass sten från marken. Hon attackerade mot ögonen.

Fortsättning följer.

Håll höjd!

Sackira